Det finns visst svenskt hedersvåld!
12 november, 2011 Lämna en kommentar
- Eller ”Överallt, men inte här!”
Expressens ledarskribent Sakine Madon publicerar idag mycket upprört en ledare där hon framlägger att hon anser det vansinnigt att jämföra barnaga med hedersvåld, något som för tillfället görs med hjälp av en konstutställning i Uppsala. Lika arg som Sakine blir av jämförelsen, lika arg blir jag av hennes försök att sudda ut den.
Ok. Vid en första anblick kanske det framstår som lite löjligt. Många tänker sig säkert en jämförelse mellan den dask på stjärten som Vincent, 2 år och 10 månader, får av sin mor när han vettlöst tippat tant Anderssons kinesiska vas i golvet under ett kafferep en lördagseftermiddag i Västerås – med att Fadime Sahindal, som blivit Sveriges yttersta symbol för det främmande hedersvåldet, skjuts med två skott i huvudet av sin far för att hon talat i media om just det våld hon utsatts för och hotats med.
Solklart en helt absurd liknelse.
Men vi måste stanna upp här. Vi måste titta på vad hedersvåld i själva verket handlar om. Eller kort och gott vad våld i själva verket handlar om. Våld handlar om kontroll. Våldet tar vid där orden inte längre räcker till för att kontrollera den man utsätter för våld.
I vårt samhälle, och förmodligen i alla samhällen som kommit att etablera sig på vår planet, finns den samhälleliga konventionen att vuxna människor får lov att kontrollera människor som ännu inte är vuxna. Uppfostra dem i den riktning man själv vill.
Det här blir alldeles oundvikligen en intressekollision mellan den vuxna individens inlärda moral som denna vill överföra på barnet, och barnet vars ännu onormerade sinne inte alls vill göra sig vän med den uppenbara ologik som t.ex. finns i att man inte får äta med händerna eller att mössan endast får bäras utomhus. Allt det här framtvingar självfallet en osäkerhetskänsla hos barnet, som i varje ny situation inte vet om det ska förvänta sig en kyss eller en lavett. Eftersom det på förhand omöjligen kan känna till de normer gamla generationer ställt upp långt innan barnet föddes. Blir motviljan att anpassa sig tillräckligt stor förvandlas den till vägran. Här uppstår känslan av maktlöshet och frustration från uppfostrarens sida. Någon form av våld ”måste” antagligen till. Det kan löpa från något så enkelt som att slita av barnet mössan och placera den på – för barnet – onåbar höjd, för att förflytta sin egen förtvivlan och maktlöshet till det sedermera gallskrikande barnet – till att hämta det breda bältet ur sängkammaren och piska det försvarslösa livet medvetslöst.
Barnuppfostran legitimerar vi genom att låta målet helga medlen. För att ett bångstyrigt barn ska förvandlas till en ‘ansvarsfull medlem av vårt samhälle’ tillåter vi ganska hårda metoder. Varken innan eller efter barnets 18-årsdag anses det vara tillräckligt medvetet och ansvarsfullt gentemot sin omvärld för att ett utegångsförbud för vederbörande helt plötsligt klassas som frihetsberövande och blir straffbart. Men uppfostran får bara ske inom ramarna för samhällets normer, och bara med ”lagom mycket” våld. Går det utanför dessa så har kontrollen helt plötsligt fått ett egenvärde. Förmyndaren har plötsligt ett maniskt förhållande av psykisk och fysisk makt över barnet. Detta går ännu bättre att anföra på relationer mellan vuxna. Förtryckaren känner sig maktlös och misslyckad om makten över den andra personen glider honom ur händerna. Därför blir det hela tiden nödvändigt med nya bestraffningar för att hålla offret på plats. De båda härskarteknikerna dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam blir centrala.
Om det här existerar i Sverige? Ja. Om det bör klassificeras som hedersvåld? Definitivt. Och jag ska förklara varför nu.
Förövaren klarar bevisligen inte av att skilja individer från varandra. Alla misslyckanden som görs av partners, barn eller kanske till och med vänner ser han som personliga misslyckanden. Uppför de sig inte som han vill så tror han att skammen är hans egen.Hans heder blir skadad. Det här tar sig oerhört många olika nyanser, och får anses kovariera med områdets normer och lagar. I Sverige bidrar ett barn som inte beter sig som en vuxen (ett sk ”ouppfostrat” barn) till att föräldrarna får sneda blickar för att de skulle ha misslyckats. För vissa föräldrar släpper denna känsla aldrig, och om ett barn gör ”fel” livsval händer det att föräldrarna vänder det ryggen eftersom de ser det som personliga misslyckanden. Precis samma sak, fast mycket, mycket värre, gäller i kulturer där det t.ex. ses som avvikande för kvinnor att vistas ensamma ute. Mannen, och hans omvärld, ser det som sitt eget misslyckande och för att återfå sin förlorade heder måste han göra upp med personen som han anser dragit honom i skiten.
Det är inte speciellt ovanligt bland svenska par att den ena parten har ett överdrivet, på gränsen till sjukligt, kontrollbehov. Har vi tur lyckas den andra parten bryta sig ur detta Har vi halvtur så slutar det med förbud mot att gå ut, ens över gatan för att handla på ICA. Har vi otur så får vi ett ”svenskt” hedersmord att göra.
Skillnaden mellan t.ex. Sverige och länder där hedersvåld är tillåtet ligger främst i hur ägaren av våldsmonopolet – staten – väljer att agera.
Grovt sett så finns det tre vägar:
* Staten skyddar varje individ från alla sorters övergrepp.
* Staten lägger sig inte i, eftersom familjen är en privat angelägenhet utanför rättssamhällets ramar.
* Staten tar förtryckarens sida och hjälper till att upprätthålla våldet.
Den normala utvecklingen går från den nedersta punkten till den översta. Det börjar med häxprocesser där varje kvinna som inte rättar in sig till varje pris måste tillintetgöras (Saudiarabien kan ju vara ett passande nutida exempel). I nästa era skiljer man staten från familjen och låter den senare göra upp internt i godan ro. Epoker som dessa har t.ex. gett oss förlagor till dagens kvinnofridslagar, där man förr i tiden klargjorde att det minsann bara var den äkta maken som fick misshandla sin kvinna. I det offentliga rummet blev hon däremot fredad.
Lagarna ändras. Statsskicken ser annorlunda ut. Ändras människans sinne för det? Jag har svårt att se det. Bara för att en högre instans lägger sig i och säger stopp när du förgriper dig på andra människor så kommer inte viljan hos vissa människor att kontrollera och härska över andra att göra det. Det finns fortfarande många i Sverige som ser familjen som en privat angelägenhet som staten inte ska lägga sig i. Och då pratar jag inte bara om hitflyttade saudier.
Kanske är barnaga fel ord. Kanske förknippar folk barnaga med linjalen över fingrarna i klassrummet och inte med blodig barnmisshandel. Kanske är det där Sakine Madons skor skaver. Att hon tror att målgruppen för utställningen istället för att se det allvarliga i misshandel inom svenska familjer väljer att betydelsemässigt reducera hedersvåldet i t.ex. mellanöstern till örfilar mot tioåringar. Är utställningen utformad på ett sätt så att den slutsatsen kan dras är det djupt tragiskt.
Men det tjänar inget till att fortsätta med mystificeringen av hedersvåldet. Som något skumma herrar i turban ägnar sig åt. Som något vi redan sopat bort från vår dörrtrappa, eller rentav låtsas om att det faktiskt aldrig legat där. Ja. Hedersvåldet i Iran är långt mycket värre än det i Sverige, men att det är fruktansvärt där gör inte förhållandena här ett dugg bättre.
Jag har under min uppväxt sett andra barn komma blåslagna till skolan mer än en gång. Jag har vänner till vänner som blivit ihjälslagna av sina partners. Av svenska föräldrar. Av svenska män.
Samtidigt står Göran Hägglund i riksdag och TV och säger att familjen alltid vet bäst.