Det finns visst svenskt hedersvåld!

- Eller ”Överallt, men inte här!”

Expressens ledarskribent Sakine Madon publicerar idag mycket upprört en ledare där hon framlägger att hon anser det vansinnigt att jämföra barnaga med hedersvåld, något som för tillfället görs med hjälp av en konstutställning i Uppsala. Lika arg som Sakine blir av jämförelsen, lika arg blir jag av hennes försök att sudda ut den.

Ok. Vid en första anblick kanske det framstår som lite löjligt. Många tänker sig säkert en jämförelse mellan den dask på stjärten som Vincent, 2 år och 10 månader, får av sin mor när han vettlöst tippat tant Anderssons kinesiska vas i golvet under ett kafferep en lördagseftermiddag i Västerås – med att Fadime Sahindal, som blivit Sveriges yttersta symbol för det främmande hedersvåldet, skjuts med två skott i huvudet av sin far för att hon talat i media om just det våld hon utsatts för och hotats med.
Solklart en helt absurd liknelse.

Men vi måste stanna upp här. Vi måste titta på vad hedersvåld i själva verket handlar om. Eller kort och gott vad våld i själva verket handlar om. Våld handlar om kontroll. Våldet tar vid där orden inte längre räcker till för att kontrollera den man utsätter för våld.
I vårt samhälle, och förmodligen i alla samhällen som kommit att etablera sig på vår planet, finns den samhälleliga konventionen att vuxna människor får lov att kontrollera människor som ännu inte är vuxna. Uppfostra dem i den riktning man själv vill.

Det här blir alldeles oundvikligen en intressekollision mellan den vuxna individens inlärda moral som denna vill överföra på barnet, och barnet vars ännu onormerade sinne inte alls vill göra sig vän med den uppenbara ologik som t.ex. finns i att man inte får äta med händerna eller att mössan endast får bäras utomhus. Allt det här framtvingar självfallet en osäkerhetskänsla hos barnet, som i varje ny situation inte vet om det ska förvänta sig en kyss eller en lavett. Eftersom det på förhand omöjligen kan känna till de normer gamla generationer ställt upp långt innan barnet föddes. Blir motviljan att anpassa sig tillräckligt stor förvandlas den till vägran. Här uppstår känslan av maktlöshet och frustration från uppfostrarens sida. Någon form av våld ”måste” antagligen till. Det kan löpa från något så enkelt som att slita av barnet mössan och placera den på – för barnet – onåbar höjd, för att förflytta sin egen förtvivlan och maktlöshet till det sedermera gallskrikande barnet – till att hämta det breda bältet ur sängkammaren och piska det försvarslösa livet medvetslöst.

Barnuppfostran legitimerar vi genom att låta målet helga medlen. För att ett bångstyrigt barn ska förvandlas till en ‘ansvarsfull medlem av vårt samhälle’ tillåter vi ganska hårda metoder. Varken innan eller efter barnets 18-årsdag anses det vara tillräckligt medvetet och ansvarsfullt gentemot sin omvärld för att ett utegångsförbud för vederbörande helt plötsligt klassas som frihetsberövande och blir straffbart. Men uppfostran får bara ske inom ramarna för samhällets normer, och bara med ”lagom mycket” våld. Går det utanför dessa så har kontrollen helt plötsligt fått ett egenvärde. Förmyndaren har plötsligt ett maniskt förhållande av psykisk och fysisk makt över barnet. Detta går ännu bättre att anföra på relationer mellan vuxna. Förtryckaren känner sig maktlös och misslyckad om makten över den andra personen glider honom ur händerna. Därför blir det hela tiden nödvändigt med nya bestraffningar för att hålla offret på plats. De båda härskarteknikerna dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam blir centrala.

Om det här existerar i Sverige? Ja. Om det bör klassificeras som hedersvåld? Definitivt. Och jag ska förklara varför nu.

Förövaren klarar bevisligen inte av att skilja individer från varandra. Alla misslyckanden som görs av partners, barn eller kanske till och med vänner ser han som personliga misslyckanden. Uppför de sig inte som han vill så tror han att skammen är hans egen.Hans heder blir skadad. Det här tar sig oerhört många olika nyanser, och får anses kovariera med områdets normer och lagar. I Sverige bidrar ett barn som inte beter sig som en vuxen (ett sk ”ouppfostrat” barn) till att föräldrarna får sneda blickar för att de skulle ha misslyckats. För vissa föräldrar släpper denna känsla aldrig, och om ett barn gör ”fel” livsval händer det att föräldrarna vänder det ryggen eftersom de ser det som personliga misslyckanden. Precis samma sak, fast mycket, mycket värre, gäller i kulturer där det t.ex. ses som avvikande för kvinnor att vistas ensamma ute. Mannen, och hans omvärld, ser det som sitt eget misslyckande och för att återfå sin förlorade heder måste han göra upp med personen som han anser dragit honom i skiten.
Det är inte speciellt ovanligt bland svenska par att den ena parten har ett överdrivet, på gränsen till sjukligt, kontrollbehov. Har vi tur lyckas den andra parten bryta sig ur detta Har vi halvtur så slutar det med förbud mot att gå ut, ens över gatan för att handla på ICA. Har vi otur så får vi ett ”svenskt” hedersmord att göra.

Skillnaden mellan t.ex. Sverige och länder där hedersvåld är tillåtet ligger främst i hur ägaren av våldsmonopolet – staten – väljer att agera.

Grovt sett så finns det tre vägar:
* Staten skyddar varje individ från alla sorters övergrepp.
* Staten lägger sig inte i, eftersom familjen är en privat angelägenhet utanför rättssamhällets ramar.
* Staten tar förtryckarens sida och hjälper till att upprätthålla våldet.

Den normala utvecklingen går från den nedersta punkten till den översta. Det börjar med häxprocesser där varje kvinna som inte rättar in sig till varje pris måste tillintetgöras (Saudiarabien kan ju vara ett passande nutida exempel). I nästa era skiljer man staten från familjen och låter den senare göra upp internt i godan ro. Epoker som dessa har t.ex. gett oss förlagor till dagens kvinnofridslagar, där man förr i tiden klargjorde att det minsann bara var den äkta maken som fick misshandla sin kvinna. I det offentliga rummet blev hon däremot fredad.

Lagarna ändras. Statsskicken ser annorlunda ut. Ändras människans sinne för det? Jag har svårt att se det. Bara för att en högre instans lägger sig i och säger stopp när du förgriper dig på andra människor så kommer inte viljan hos vissa människor att kontrollera och härska över andra att göra det. Det finns fortfarande många i Sverige som ser familjen som en privat angelägenhet som staten inte ska lägga sig i. Och då pratar jag inte bara om hitflyttade saudier.

Kanske är barnaga fel ord. Kanske förknippar folk barnaga med linjalen över fingrarna i klassrummet och inte med blodig barnmisshandel. Kanske är det där Sakine Madons skor skaver. Att hon tror att målgruppen för utställningen istället för att se det allvarliga i misshandel inom svenska familjer väljer att betydelsemässigt reducera hedersvåldet i t.ex. mellanöstern till örfilar mot tioåringar. Är utställningen utformad på ett sätt så att den slutsatsen kan dras är det djupt tragiskt.

Men det tjänar inget till att fortsätta med mystificeringen av hedersvåldet. Som något skumma herrar i turban ägnar sig åt. Som något vi redan sopat bort från vår dörrtrappa, eller rentav låtsas om att det faktiskt aldrig legat där. Ja. Hedersvåldet i Iran är långt mycket värre än det i Sverige, men att det är fruktansvärt där gör inte förhållandena här ett dugg bättre.
Jag har under min uppväxt sett andra barn komma blåslagna till skolan mer än en gång. Jag har vänner till vänner som blivit ihjälslagna av sina partners. Av svenska föräldrar. Av svenska män.

Samtidigt står Göran Hägglund i riksdag och TV och säger att familjen alltid vet bäst.

De som äter ur gemensamma händer

I kritiken av vårdsystemet är det mot Carema man valt att rikta knivsudden den här gången. Det största misstaget man kan göra är dock just att tro att Carema är ensamma. Vi har skapat ett system som passar skojarföretag som handen i handsken.

Det handlar inte om planhushållning. Inte heller om en marknad. Istället har man skapat en ohelig hybrid någonstans mitt emellan. Fritt spekulerat handlar det här om en av 80-talets största doktriner i såväl svensk som internationell politik. Det handlar om synen på offentlig sektor som något per definition stort, orörligt och ineffektivt. Man skulle inte längre låta staten (eller någon annan kollektiv aktör) ha hand om välfärds- och serviceverksamhet. Men en fullständig övergång till en betala-själv-marknad hade antagligen både skapat utslagning och uppror hos befolkningen.

”Lösningen” blev Lagen om offentlig upphandling (LOU). Regeringen Bildt hade bara att agera bödel efter regeringen Carlssons (med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen) dödsdom mot det kollektiva ägandet. Från och med dess inträde 1992 gavs alternativet för myndigheter, kommuner, landsting och andra offentliga instanser att skänka monopol till enskilda aktörer. Allt finansierat med skattepengar. Runt det här läggs nästa strypsnara. De offentliga utgifterna ska ständigt stramas åt så mycket som möjligt, för att man ska få ut största möjliga valuta för skattepengarna. Därför blir den vinnande näringsidkaren i upphandlingen (enligt lagtext) den aktör som kan tänka sig att utföra det begärda uppdraget för den minsta påsen pengar. Låt vansinnet börja!
Nej. Förresten. Det är inte slut här. Jag glömde nämna att alla dessa företag har avkastningskrav. I Caremas fall handlar det om 15%. Varifrån tror ni de pengarna kommer? Skattebetalarna förstås. En redan nedhyvlad verksamhet får i och med detta avstå ännu mer pengar till förmån för den privata vinsten. Vi flyttar alltså – med hjälp av lagstiftning – gemensamma pengar till privata aktörer.

”Vi ska vara glada över att riskkapital flyttas in i landet” säger kvinnan vars namn jag glömt, som får representera Carema i SVT:s dokumentär från i söndags. Ja. Det är sant. Å ena sidan. Får vi pengar in i landet kan de användas som resurser att driva den verksamhet som förekommer här. Men vi måste komma ihåg att det är just riskkapital det handlar om. Ingen långlivad riskkapitalist kastar pengar in i en verksamhet där den inte förväntar sig avkastning på sina investeringar. Och den avkastning de kan få i dylika verksamheter kommer från just skattemedel. När riskkapitalet väl gottat till sig ordentligt med dessa tar de med sig dem och sticker tillbaks till de skatteparadis de först kom ifrån.

Och politiker som har mage att hävda att vårdföretagare är just vårdföretagare av filantropiska skäl. Att de brinner för välfärden och för människor som råkat illa ut. Naivt trams. Driver företag gör man för att man vill tjäna pengar. Det är verkligen inget fel i att vilja tjäna pengar, men vi måste ha klart för oss att det ligger till på det sättet. Välfärdsföretagare (för övrigt en ganska obehaglig självmotsägelse) blir man för att det är den säkraste källan till inkomst som finns i dagens system. Inte för att man har en altruistisk själ. Idag, den 9 november, rapporteras det att apoteken (som är en av de senast ”avreglerade” marknaderna) skyttlar sina subventioner, våra skattepengar till skatteparadis. Hade jag velat tjäna pengar och saknat moral hade jag också öppnat ett apotek.

Den västerländska rädslan för det kollektiva ägandet har aldrig varit större än nu. Att en tillräckligt finansierad vård, skola och omsorg i offentlig regi känns avsevärt längre bort än en total avreglering. Fanatism har fått gå före pragmatism och allt ska till varje pris drivas privat. Annars står ryssen där bakom med skäran i högsta hugg beredd att slänga dig på första tåg till Gulag. För att allt offentligt ägande är av samma skrot och korn. I USA har man tagit det allra längst. Obamacare innebär att man, för att få vård, tvingas till en sjukvårdsförsäkring hos en privat aktör. För offentliga pengar. Det behövs ingen ”stjärnentreprenör” för att göra pengar där.

Vi är inte mycket sämre på hemmaplan. Folkpartiets Carl B Hamilton varnar för facklig makt, moderate Gunnar Hökmark för kommunism. Jag får ta tillfället i akt att gratulera. Ekonomin växer. Skattetrycket pekar nedåt. Facken sitter i knät på Svenskt Näringsliv. Bonusar blir fler och större. Socialist är ett invektiv och kollektivavtal associeras därvid. Allt detta samtidigt som skattepengarna går till att finansiera undermåliga vårdbolags välsvarvade VD:ar, och bankdirektörer över hela världen som ”råkat” bevilja lite större lån än vad de egentligen har råd med. När vi senast var såhär långt bort från kommunismen hade vi fortfarande ett ståndssamhälle.
Dagens ”liberala” inställning går alltså ut på att kritisera alla offentliga aktörer till varje pris och helt obrytt titta på privata företag som missköter sig. Så länge bolagen har enskild huvudman är läget uppenbarligen som det ska.

Staten behöver inte längre sitta sig bredvid kapitalet i den bedömda båten. Man har köpt kapitalet en egen lyxkryssare. Och den är på väg bort. Bort mot horisonten med pengar vi aldrig ser igen.

Sluta dra vapen åt konservatismen, Anna Svensson!

Jag ska här ta tillfället i akt att yttra mig över den artikel som publicerades av Anna Svensson på SVT debatt under gårdagen (9 augusti). Hon hävdar här att anhängare till upplösandet av könsnormerna, och då specifikt kritiker av kärnfamiljsnormen, har ”tappat tron på kvinnans förmåga” och att det ses ner på de kvinnor som väljer kärnfamiljen. Tyvärr så tror jag hon gör den enskilda kvinnan en björntjänst med artikeln, som jag tror smakar mumma för många konservativa.

Tyvärr så begår Anna Svensson den första tankevurpan redan i ingressen till artikeln. Hon identifierar den kvinnliga förmågan som sprungen ur hemmafrurollen och innefattande kulinariska kvalifikationer. Hon anser således inte att den kvinnliga förmågan skapas av varje enskild kvinna och kan uppstå vid flera olika domäner. Vi talar t.ex. inte om att man förlorat tron på den manliga förmågan eftersom han inte längre stämplar in vid det rullande bandet på Volvo varje morgon (som är en tradition bra precis lika gammal som hemmafrurollen). Det blir som att hon reducerar kvinnans möjlighet till att växa till det rådande systemet, istället för att vilja bygga om det till något mer fördelaktigt.

För att reda ut det hela på en gång så måste det sägas att kärnfamiljen på intet sätt är ett naturtillstånd utan i högsta grad en produkt av den västerländska idétraditionen och den industriella revolutionen. När fabrikerna byggdes och vi övergav självhushållningen ”tvingades” männen in i industrierna där de tillbringade hela dagarna. Kombinationen av bristen på allmän barnomsorg och synen på kvinnan som mindre arbetsför än mannen gjorde att kvinnans roll blev att sköta barn och hem medan mannen förvärvsarbetade för att få det hela att gå ihop ekonomiskt. Dan Berglunds låt ”Johan och Johanna” är för övrigt en lysande illustration av detta.

I och med postmodernismens och feminismens intåg har den här strukturen fått utstå alltmera kritik. Framförallt för att kvinnan krävt sin egen rätt till arbete och karriär på samma villkor som mannen men också för att man faktiskt inte klarar samhällsekonomin speciellt bra om halva befolkningen stannar hemma och tar hand om barnen istället för att arbeta. Långsamt, långsamt, håller vi på att avkönifiera såväl arbetsmarknad som hushåll. Detta motarbetas förstås av en skock konservativa individer, såväl manliga som kvinnliga, som tycker att den förvärvsarbetande mannen och den omhändertagande kvinnan är världens bästa idé, som aldrig bör ruckas på.

Anna Svensson fortsätter sin artikel genom att angripa bl.a. Maria Sveland (författaren till boken Bitterfittan, en bok om en kvinna som slår sig fri från det fängelse hon upplever kärnfamiljen som) och den feministiska serietecknaren Liv Strömquist. Båda förstås starka kritiker till den hegemoniska kärnfamiljen som norm. Tiina Rosenberg får som vanligt klä skott för att ha rackat ner på kärnfamiljen som en institution utan förändringspotential.
Ptja säger jag åt det sista. Det beror på hur man definierar kärnfamiljen. Definierar man den på traditionellt vis (som Anna Svensson verkar göra) där mannen är den arbetande och kvinnan den hemmavarande, så har man ju redan från början stipulerat ett fixerat system. Då säger det sig själv att det inte kan ändras. Däremot så har de flesta med familjeförhållanden ett system där båda föräldrar arbetar och där båda föräldrar sköter hushållet (med barn på dagis, i alla fall så länge föräldrarna har råd), även om det är långt ifrån jämnfördelat i de flesta fall.

Kärnfamiljsfrågan sätter inte bara kvinnan i en rävsax som den hemmavarande delen i förhållandet, utan ställer också krav på mannen att vara fullständigt försörjande för en annan vuxen människa. Vi har inte bara ett fängelse här, utan två!

Slutligen får jag säga att jag inte riktigt förstår problemet Anna Svensson tar upp. Har någon hindrat henne från att gifta sig rikt och att gå hemma med barnen och baka bröd? Heter denna någon Liv Strömqvist eller Maria Sveland? Kommer Tiina Rosenberg ringa upp dig och kalla dig för sexist? Kör hårt Anna! Du får ha vilka relationer du vill. Men att säga att feminister i allmänhet bör omfamna den traditionella kärnfamiljen och att framföra hushållsarbete som kvinnosysslor, det är ett normativt uttalande som mest gör världens kvinnor och män, världens individer, en björntjänst.

”Det är vi som är medborgarrösten!”

Om SD, PI, Demofon, Twitter och det påstådda folkupproret

Efter det att ”nyhetssajten” Politiskt Inkorrekt publicerat sitt upprop rörande ”den oemotsagda PK-vänstern” har gemene twittrare getts bättre möjlighet att få insikt i hur människor som vistas på nämnda sida tänker genom att följa #svpol-feeden, om ni tvivlar på att något jag skriver nedan inte stämmer så kan ni alltid gå tillbaks och läsa feeden. För det första ogillar de fortfarande, precis som i de kommentatorsfält de tidigare huserade, starkt att framträda med namn och bild.

De anser att de framför sanningar som ”PK-vänsterfascisterna” (som uppenbarligen omfattar allt från Vänsterpartiet och ETC till Moderaterna och Timbro) påstås undanhålla det svenska folket. Man är hela tiden tydliga med att poängtera att de representerar folket, medborgarna i Sverige, mot det vänsteretablissemang vilket de tror har fört dem bakom ljuset. ”Kommentatorsfälten är den enda plats där svenska folkets riktiga åsikter kommer fram” heter det (att vi är väldigt få som ser den här påstådda massiva opinionen i verkligheten nämns inte, men förklaringen till detta skulle gissningsvis vara att folket är såpass förtryckt av den muslimkramande PK-eliten att de skulle bli hemsökta av PK-poliser om natten om de framförde dem). En som går emot strömmen och träder fram med namn och bild är Mats Dagerlind som driver ”tankesmedjan” Demofon (citattecken pga att det här är en tankesmedja som endast består av honom själv) beskriver sig själv på Newsmill med att han ”intar en tydlig medborgarposition mot makthavare och media” (och på Twitter som som ”värdekonservativ liberalsocialist”, vilket om det är ironi är fruktansvärt roligt med tanke på vilket sammelsurium av självmotsägelser det är).
Begrunda gärna demofon.se ett slag. Här får man en klar bild av hur dessa människor tänker och hur deras retorik ser ut.

* Namnet: demofon (med undertitel ”demokratiblogg”) väcker på en gång positiva associationer i folk. Namnet talar om att det här är en blogg som främjar demokrati och för folkets röst. Kan också jämföras med Sverigedemokraterna, som är ett namn sammansatt av två ord med mycket positiva konnotationer.

* Bilderna: bilderna i sidmarginalerna är bland annat flådiga artworks med svenska flaggan och en bild som tydligt beskriver den slöjbeklädda kvinnan som en fånge i just slöjan, med texten ”muslimsk medeltid – nej tack!”.
Den bild som kanske är mest anmärkningsvärd är den på en gulblå, ryggliggande fågel som runt sig har texten ”vårt land är en skadskjuten kråka”. Det här är alltså en omgjord textrad från Mikael Wiehes Flickan och kråkan, och är ett oerhört tydligt exempel på hur dessa debattörer plockar åt sig saker som från början går precis stick i stäv med deras åsikter och stoppar in dem i sin egen semantiska omvandlare för att låta betydelsen bli den rakt motsatta.

Vad gäller just sidan Politiskt Inkorrekt så är huvudagendan där att publicera artiklar kritiska mot invandring i allmänhet och islam i synnerhet (vill du sponsra sidan går pengarna dessutom rakt in på riksdagsledamoten Kent Ekeroths konto). Eller ja, huvudagenda och huvudagenda. Jag har innan häromdagen inte uppmärksammats på en enda artikel som publicerats på sidan som inte är direkt islamfientlig. Det som hände häromdagen var att man publicerade ett debattinlägg från den dåvarande Liberaldemokraten Torbjörn Jerlerup (för detta förärades han per omgående med en egen tråd på Flashback), som för övrigt är en flitig och kunnig debattör i ämnet. Detta kunde man förstås inte göra utan att lägga till en ingress där man klargör hur sakliga och demokratiska man är på sidan. Man påstår i denna också att debatten mellan höger och vänster hårdnar. Det är förstås inte sant, om man inte vrider om definitionerna på det sätt man vill, så att ‘höger’ är synonymt med SD och ‘vänster’ synonymt med alla andra.
Fokus är i alla fall tydligt här också. Man säger sig företräda ”folkets egentliga åsikter”: man är ”politiskt inkorrekt” till skillnad mot den påstådda eliten som är ”politiskt korrekt”, vilket troligen är det värsta ordet sidans anhängare vet, näst ”muslim”. Politiskt korrekthet är som bekant synonymt med den (måhända ibland överdrivna) generalisering som sker när man inte vill utesluta någon grupp människor. Själva drar de sig dock inte för att generalisera alls när det kommer till invandrare och ”PK-vänster”.

Det är vidare förstås väldigt intressant att man tror att vänstern och media har en gemensam agenda. Ingen som någonsin varit engagerad inom en vänsterorganisation eller för den delen brukar ägna söndagsmorgnarna åt att läsa SvD delar denna uppfattning.
Dock så klarnar det hela litegrand då man inser det jag beskrev ovan, att ”högern” i deras vokabulär är de själva, och att ”vänstern” är alla andra. Isåfall har man ju en poäng, då det de kallar ”gammelmedia” oftast bidrar med åsikter som har fått eller kan få fäste i något av de sju riksdagspartier som inte heter Sverigedemokraterna och representerar 95% av befolkningen. Varför man kategorierar sig själva som höger och alla andra som vänster och varför det är så viktigt att det är så har jag ännu inte förstått. Någon människa insatt i saken får gärna upplysa mig.

 

Till sist: Jag hade skattat mig oerhört lycklig om ”PK-vänstern” verkligen hade den makt som den här ”internetopinionen” vill göra gällande. Jag måste dock tyvärr upplysa om att så inte är fallet.

-”Vi är också diskriminerade!”

Eller att hålla sig till sak och begrepp i diskrimineringsfrågan.

8 mars igår. Internationella kvinnodagen. En dag att uppmärksamma det traditionella och moderna strukturella förtryck som kvinnor får utstå just på grund av deras könstillhörighet. Klarar vi av att hålla oss till det? Klarar vi av att sätta fokus på kampen för att stoppa detta förtryck, bara under en enda dag om året? Givetvis inte.

Överallt ska det bölas om hur synd det faktiskt är om män också. Jag förnekar härmed definitivt inte att det inte finns män som faller offer för förtryck. Däremot måste man inse den enorma respektlöshet som detta signalerar. Jag ser det lite på samma sätt som om man vid högtidlighållandet av minnesdagen för upphörandet av förintelsen minsann måste påpeka hur synd det faktiskt var om de svarta som hölls som slavar i det tidiga amerikanska riket.
Jag förnekar inte för en sekund att det också var synd om dem, men det är så brutalt  respektlöst mot de som faktiskt fått en dag för att få sin hemska situation belyst.

Givetvis gjorde jag misstaget att besöka Newsmill i morse. Inte för att jag på något sätt uppmuntrar till censur, men det är faktiskt skrämmande vilka ogrundade ”fakta” som tillåts framföras. Alice Teodorescu hävdar å sin sida att vi nu har kommit till vägs ände med jämställdhetsarbetet. ”Förr var kvinnor förtryckta här, men NU är det minsann jämställt. I Afrika däremot, där är de fortfarande förtryckta.” kan man väl sammanfatta ståndpunkten med. Det är förstås ingen ny ståndpunkt. Att jämställdheten har kommit tillräckligt långt lär åtminstone ha pådyvlats sedan början av förra seklet. Det här tyder väl helt enkelt på både oförmåga och ovilja att se den egna delen av ett diskriminant system: ”-Inte förtrycker väl jag, som är en så schysst prick!”.

Pär Ström är förstås en historia för sig själv. De antideduktiva slutsatsernas kejsare och den okrönte konungen av guilt-by-association. Mannen som näst MUF:s ”Sverige Jobbar”-kampanj vinner enklast politiska poänger i landet. Det som gör mig mest bedrövad är att han dag efter annan hamnar överst bland de populära bloggarna på wordpress. Jag hatar egentligen att ens ge honom uppmärksamhet här, men mannen får symbolisera det faktum att ”den andra sidan” bevisligen inte har något bättre att släppa fram. Efter att också ha analyserat begreppsrädslan så kommer jag att ta upp några av hans käpphästar längst ner i detta inlägg.

Så till begreppsfrågan. Ordet feminist är tydligen oerhört känsligt. Efter en hausse på 90-talet är folk närmast rädda för begreppet idag. Jag hör nya varianter på temat hela tiden. ”Jämställdist” och ”ekvalist” är kanske de som förekommer mest frekvent. Just för att man är rädd för ordet feminist. Innebörden är precis densamma. Det ska ni veta. Det spelar alltså egentligen mindre roll vad man kallar det. Målet är detsamma, och målet är hedervärt. Frågan är bara vems fel det är att det är så infekterat.

Så. Nu till de argument som framförs mot feminismen och genusdebatten, framförallt av Pär Ström och framförallt idag och igår:

*”Det finns en lag för kvinnofrid men inte en för mansfrid”
Korrekt. Man kanske däremot bör tänka på varifrån kvinnofridslagen kommer. Det är nämligen en lag med uråldriga rötter som från början näppeligen hade att göra med huruvida det är ok att misshandla kvinnor eller inte, utan bara vem som ägde laga rätt att bulta på vilken kvinna. En kvinna skulle tuktas av sin man och inte av någon annan herre. Lagen är alltså i märgen rutten på andra sätt, dvs den stipulerar i grunden kvinnan som någon som står i någon annans makt.

* ”Män har ett oerhört underläge i vårdnadstvister och 90 procent av all enskild vårdnad går till kvinnor.”

Yes. Det stämmer. Det här är faktiskt ett problem på riktigt. Maktstrukturer är oerhört duktiga på att reproducera sig själva. Har man makt så vill man inte släppa den ifrån sig. Precis som det gäller männen i näringsliv, politik och alla andra offentliga arenor i samhället så gäller det också den smala maktådra i hemmet som tilldelats kvinnor.
Att sedan män begår nästan alla våldsbrott, såväl i nära som i andra relationer försvårar förstås en upprättelse för de män som inte gör det. Statistiskt sett så skulle färre barn råka illa ut om bara kvinnor fick vårdnad som om bara män fick det. Men som sagt. Män som inte är våldsbenägna råkar förstås ut för en kollektiv skuldbeläggning som är svår att komma ifrån.

* ”Pojkar får sämre betyg i skolan och mycket tyder på att diskriminering ligger bakom. ”
* ”Pojkars sämre betyg har lett till att dubbelt så många kvinnor som män tar examen från högskolor, vilket gör att män på sikt kan bli den nya underklassen. ”
* ”Män lever fyra år mindre än kvinnor. ”

Nu kommer vi in på mitt favoritområde: mansrollen! Alltsammans är förstås en produkt av den traditionella mansrollen. Den roll som framförallt går ut på att slänga in huvudet under armen så långt det bara är möjligt. Gör man inte det så är man ”omanlig” och stängs ute från homogemenskapen.
Just studieresultaten är spännande. Det är inte rimligt någonstans att hävda att skillnaden där beror på diskriminering, i alla fall inte extern sådan. Alltefter det att kvinnor getts möjlighet att studera så har flitighet i skolbänken kommit att betraktas som något ”kvinnligt”. Att uppföra sig kvinnligt är ju förstås inte ok. Således kan vi inte vara anstränga oss i skolan. Det är ju fjolligt!
Fler kvinnor som tar examen från högskolan? Ja. Det är helt sant. Faktum är att det har varit helt sant de senaste 30 åren. Har män blivit underklassen? Har kvinnorna tagit över näringsliv och professurer? Om du svarar ja på dessa två frågor så har jag tyvärr inga funktionabla kurer tillgängliga för dig. Kvinnor når till universitetet med goda resultat, gör goda resultat där, men försvinner sedan till lågavlönade jobb långt från rampljuset medan deras presumtiva positioner fylls av mindre meriterade män.
Män har också kortare medellivslängd än kvinnor, helt korrekt. Jag ger nog inte ett fullständigt svar här, men det har gissningsvis extremt mycket att göra med det jag nämnde ovan. ”En bra karl reder sig själv” heter det ju, och det är slående hur mycket vi lever efter den dogmen. Det är ”manligt” att supa ner sig på hembränt, att köra i 170 på motorvägen, att ge sig in i slagsmål, skita i sina sociala relationer och att ge fan i att gå till doktorn för lite hugg i bröstet. I annat fall är man ju svag och fjollig.

I en av de rapporter som DEJA tog fram till regeringen i somras, där Michael Kimmel beskriver pojkkrisen i skolan, talar han om undersökningar som gjorts på pojkar och flickor under studietiden (om jag inte missminner mig rörde detta Storbritannien). De hade frågat flickor och pojkar om vad som var viktigast med deras roll som män eller kvinnor. Flickorna hade svarat att det viktigaste var att de skulle kunna göra vad de vill och utvecklas på det sätt de önskade i livet. Pojkarna å sin sida hade svarat att det viktigaste med mansrollen var att inte visa sig svag, och framförallt, att inte vara bög. Vi sitter nog på ett problem här som är större och av annan karaktär än de flesta tror.

Det är inte alls märkligt att pojkar och män också råkar illa ut här. Det är extremt svårt att motstå det tryck som den konventionella manligheten utövar på de män som inte passar in i ramen. Det är kanske inte framförallt kvinnor som förtrycks, utan kvinnligheten och det som inte anses manligt. De som förråder det heliga manliga paradigmet.
Idag har fotbollsspelaren Anton Hysén kommit ut som homosexuell. Alla som har spelat i ett fotbollslag för killar vet ungefär hur populärt det är med bögar i dessa kretsar. Eller för den delen andra attribut som anses fjolliga. Jag själv har under perioder varit långhårig. Det togs emot sådär bra i manliga gemenskaper i allmänhet och i fotbollslaget i synnerhet.

Jag föraktar inte män, vilket jag emotser att någon kommer att anklaga mig för. Jag är själv man och oerhört nöjd med det. Däremot är jag oerhört skeptisk till den mansroll som fortfarande råder. Bespara mig gärna den, tack!

Universitetets största vägskäl

Mina uttalanden om studieavgifter i senaste numret av Lundagård har väckt mycket känslor.
Innan jag grottar ner mig själv i ämnet så bör det förstås klargöras att alla mina uttalanden bottnar i det tycka till-dokument som antogs av LUS ting under förra våren. Jag är i uttalanden för organisationen givetvis fullkomligt solidarisk med vad som står i våra egna rullor, allt annat vore tjänstefel.

Nåväl. Inte många minuter efter det att orden för första gången stod svart på vitt så hade Lunds Humanistkårs förre vice ordförande, Magnus Roslund, statuariskt och stolt hivat upp en replika av sin egen reservation mot beslutet att anta just det dokument vari mina uttalanden har sin grund.
Ett antal dagar senare skriver Lundagårds redaktör, Liselotte Olsson, en ledare där hon bland annat kallar delar min argumentation för skrämmande. Det finns förstås legitima skäl att ge mig kritik i de här avseendena. Min argumentationen är inte solid. Den kan heller i det här fallet aldrig bli det. Av den enkla anledningen att systemet innehåller en inbyggd paradox.
Vi ska å ena sidan driva åsikten att studier ska vara avgiftsfria för alla, samtidigt som vi vill ha de främsta studiemässiga talangerna till Lunds Universitet. I en tid där den helt avgiftsfria modellen inte längre är ett reellt mål. Hur man än vrider och vänder på denna olösliga variant av Rubiks kub så kommer det aldrig att vara möjligt att få dessa två ståndpunkter att konvergera i det nyligen instiftade systemet. Av denna anledning måste vi dela frågan i två.

Att argumenten jag lägger fram vid en första anblick framstår som paradoxala har jag full förståelse för. Att anse att man antingen bör ha inga studieavgifter alls, eller också sätta överpriser måste vid en första anblick framstå som synnerligen märkliga.
Svaret på det här är att man har gett sig in på en marknad som inte borde finnas. Marknaden där man köper och säljer högre utbildning, en produkt som borde ses som en rättighet och inte som en vara.
Men nu har vi i alla fall gjort det. Har man gjort det så måste man också anpassa sig efter den marknad man står på. Som jag också nämner i intervjun så är det välkänt att människors konsumtionsmönster är irrationella. Det finns ingen marknad där folk kan titta in i en spåkula för att få en uppenbarelse av den produkt som är bäst för tillfället. Krasst sett så tror folk att de får det de betalar för. Det är ingen slump att Porsche och Toyota eller Bang&Olufsen och Sony inte konkurrerar om samma kunder. Även om du kan få en jäkla fart på en Toyota och ett jädra ljud i en högtalare från Sony så upplever fortfarande en potentiell finfabrikatsköpare att de sistnämnda producerar långt sämre varor.
Att det till merparten kommer att vara studenter med tjocka plånböcker vi tar emot när det barkar mot höst nästa gång påpekar Liselotte. Ja, det är såväl sant som förhatligt, men det är något vi har vetat om sedan länge.

Den senaste och mest agressiva kritiken har jag fått från S-studenter. I grund och botten tycker jag att de har saklig och relevant kritik, men att säga att LUS inte försöker bekämpa studieavgifter demonstrerar ganska tydligt att man är en person som inte har insikt i LUS verksamhet. Gissningsvis lät man också bli att läsa Sydsvenskan förra våren. Då var det minsann blommorna och inte studenterna det var synd om. Jag försvarar inte den dåvarande styrelsens beslut om att kampanja för en avverkning av universitetsplatsens magnolior, men människors konsekventa oförmåga att se pudelns kärna är lika påtaglig nu som då.
Sedan kan man fråga sig vilka reella påverkansmöjligheter LUS faktiskt har i den här frågan. Antagligen är det omöjligt att komma längre än det uttalande om aktivt avståndstagande från studieavgifter som vi fick rektor och 8 av 9 dekaner att göra förra våren. När inte ens riksoppositionen, med ett stöd av nästan halva befolkningen klarar av att påverka avgiftsparadigmet, hur ska då en sammanslutning av studentkårer i Lund kunna göra det?

Ja, S-studenter. Hur går det förresten själva? Ert moderparti är ju Sveriges största och hela biten med studieavgifter var från början en idé från Socialdemokraterna. Har ni ändrat er nu?

Att LUS ska representera alla studenter är återkommande i kritiken jag får. Det är helt riktigt, men här är förstås tankevurpan den att man förutsätter att studentkollektivet unisont är odelat negativa till införandet av studieavgifter. Gissningsvis tycker en majoritet (jag själv inräknad) på det viset, men studenter är en mångfacetterad grupp. Vi företräder studenter på samma sätt som riksdagsledamöterna representerar svenska folket. Varje riksdagsbeslut som fattas går emot viljan hos stora delar av folket, men man måste göra på det viset. Det här är gemensamt för alla demokratiska organisationer.

 

Och så till vägskälet

Det som förvånar mig mest i hela den här debatten är att ingen ställer den fråga som man borde ställa. En diskurs i vilken hela avgiftsfrågan bottnar i. Här kommer den: -’Elit eller bredd?’. Där har ni knäckfrågan. Frågan om för vem och till vad högre utbildning ska finnas? Det är en diskussion som ingen ännu har tagit i med tång, men som vi förr eller senare måste plocka upp med våra bara händer. Saken är den, att även om vi inte tar diskussionen så står universitetskroppen inte still utan vandrar oundvikligen in på en av stigarna.

Hos Lunds universitet är det otvivelaktigt vilken av vägarna man har valt. Jag behöver knappast säga vilken. Man talar hela tiden om rankingar, om toppstudenter och om internationellt anseende. Man talar väldigt lite om rätten till högre utbildning och nyttan med mångfald i högskolan. Kryddade studieavgifter är ett ultimat bevis på detta. Man vill få hit duktiga studenter, och därför skapar man varianter för att konkurrera med de bästa lärosätena i världen.
Bredd och spets går att kombinera till en viss gräns, men förstås inte hur långt som helst. Så är det bara. Förr eller senare måste man välja.
Det kanske är så att Lunds universitet ska bli ett elituniversitet där vi producerar nobelpristagare på löpande band. Det är kanske den slutsatsen de nödvändiga diskussionerna om det här leder till. I så fall finns all anledning att använda sig av marknadspriser enligt dagens modell. Att man sedan får lita till att Malmö Högskola, Högskolan i Borås, Mittuniversitetet, Högskolan Väst och alla andra på den akademiska kartan mindre renommerade lärosätena förser samhället med det mellanskikt av akademiker som utvecklingen kräver.

Kommer man å andra sidan fram till att det är bredden som Lunds universitet främst vill värna, ja, då finns det däremot anledning till att pressa ned priserna så långt man bara kan.

Seså nu, belackare och alla andra. Se till att starta en ordentlig debatt huruvida universitetet ska ta spåret mot bredd, eller spåret mot elit! Svaret på avgiftsfrågan kommer att föreligga fullständigt subsekvent till svaret på detta vägskäl!

”En marknad som alla andra”

Det är i alla fall vad Torbjörn Wahlborg, Vattenfalls nordenchef, säger i den nyss sända dokumentären på SVT. Per Forsling från Fastighetsägarna slår strax därinnan fast att elmarknaden är väldigt märklig, eftersom vinsterna tycks öka om tjänsterna blir sämre.

Förstås är det så att Wahlborg har fel, medvetet eller ej. Elmarknaden är ingen marknad som alla andra. Exempel på marknader som ”är som alla andra” är marknaderna för TV-apparater, bilar, heminredning, evenemang, kläder etc. Vad dessa har gemensamt är att de representerar det vi kallar för lyxkonsumtion och de kännetecknas av en mångfald av varor som konsumenten kan välja mellan. Man kan välja på att köpa en flanellskjorta och en munkjacka, man kan välja på att käka fisksoppa eller lövbiff till middag, man kan välja på att köpa gröna eller röda gardiner, eller varför inte låta bli att köpa gardiner?

Elmarknaden fungerar inte så. El är el är el. Och vi måste ha den. Oavsett om du köper el från Vattenfall, GodEl eller Fortum så är det fortfarande exakt samma vara som kommer ut ur ditt vägguttag. Det finns ingen widescreen-el, ingen smart-el och ingen designer-el. El är el. Vi kan likna det vid att vi startar en marknad för gitarrer. Med premissen att staten producerar alla gitarrer. Sedan får/tar företag uppdraget att köpa gitarrer av staten för att sedan sälja det vidare till enskilda personer. Precis likadana gitarrer. Vad gör man? Ja, man kan ju alltid slå in gitarrerna i lite roliga fodral. Hmm ja, det kan man. Och det här ska först staten ha vinst på, och sedan ska företaget ha sin beskärda andel. Vidare kan vi säga att man gör alla gitarrer i norrländskt björkträ, vilket vi antar är ett billigt och lättillgängligt material. Helt plötsligt fungerar avverkningsmaskinerna för björken sämre och man måste köpa in dubbelt så dyrt björkträ från en mindre producent för att möta efterfrågan. Inte blir det billigare för konsumenten i alla fall. Sämre produktion – högre pris.

Nåväl. Fördelen med de där gitarrerna är i alla fall att vi inte hade varit tvungna att köpa dem. Förlusten av kvällarna med gitarren är för de flesta ganska hanterbara. Bristen på el är det inte. Utan el är vi praktiskt taget tillbaka på grottstadiet (eftersom många av oss saknar möjlighet till att göra upp brasor inomhus är vi nog faktiskt ännu längre tillbaks). Detta ihop med vad jag skrev i stycket häröver gör att ”valet” på elmarknaden inte är något annat än en chimär. Vi måste ha el. Således är vi fullständigt maktlösa inför (i produktionen) skenande elpriser. Det är bara att betala och bita ihop. El”marknaden” är ingen marknad som alla andra.