Sluta dra vapen åt konservatismen, Anna Svensson!

Jag ska här ta tillfället i akt att yttra mig över den artikel som publicerades av Anna Svensson på SVT debatt under gårdagen (9 augusti). Hon hävdar här att anhängare till upplösandet av könsnormerna, och då specifikt kritiker av kärnfamiljsnormen, har ”tappat tron på kvinnans förmåga” och att det ses ner på de kvinnor som väljer kärnfamiljen. Tyvärr så tror jag hon gör den enskilda kvinnan en björntjänst med artikeln, som jag tror smakar mumma för många konservativa.

Tyvärr så begår Anna Svensson den första tankevurpan redan i ingressen till artikeln. Hon identifierar den kvinnliga förmågan som sprungen ur hemmafrurollen och innefattande kulinariska kvalifikationer. Hon anser således inte att den kvinnliga förmågan skapas av varje enskild kvinna och kan uppstå vid flera olika domäner. Vi talar t.ex. inte om att man förlorat tron på den manliga förmågan eftersom han inte längre stämplar in vid det rullande bandet på Volvo varje morgon (som är en tradition bra precis lika gammal som hemmafrurollen). Det blir som att hon reducerar kvinnans möjlighet till att växa till det rådande systemet, istället för att vilja bygga om det till något mer fördelaktigt.

För att reda ut det hela på en gång så måste det sägas att kärnfamiljen på intet sätt är ett naturtillstånd utan i högsta grad en produkt av den västerländska idétraditionen och den industriella revolutionen. När fabrikerna byggdes och vi övergav självhushållningen ”tvingades” männen in i industrierna där de tillbringade hela dagarna. Kombinationen av bristen på allmän barnomsorg och synen på kvinnan som mindre arbetsför än mannen gjorde att kvinnans roll blev att sköta barn och hem medan mannen förvärvsarbetade för att få det hela att gå ihop ekonomiskt. Dan Berglunds låt ”Johan och Johanna” är för övrigt en lysande illustration av detta.

I och med postmodernismens och feminismens intåg har den här strukturen fått utstå alltmera kritik. Framförallt för att kvinnan krävt sin egen rätt till arbete och karriär på samma villkor som mannen men också för att man faktiskt inte klarar samhällsekonomin speciellt bra om halva befolkningen stannar hemma och tar hand om barnen istället för att arbeta. Långsamt, långsamt, håller vi på att avkönifiera såväl arbetsmarknad som hushåll. Detta motarbetas förstås av en skock konservativa individer, såväl manliga som kvinnliga, som tycker att den förvärvsarbetande mannen och den omhändertagande kvinnan är världens bästa idé, som aldrig bör ruckas på.

Anna Svensson fortsätter sin artikel genom att angripa bl.a. Maria Sveland (författaren till boken Bitterfittan, en bok om en kvinna som slår sig fri från det fängelse hon upplever kärnfamiljen som) och den feministiska serietecknaren Liv Strömquist. Båda förstås starka kritiker till den hegemoniska kärnfamiljen som norm. Tiina Rosenberg får som vanligt klä skott för att ha rackat ner på kärnfamiljen som en institution utan förändringspotential.
Ptja säger jag åt det sista. Det beror på hur man definierar kärnfamiljen. Definierar man den på traditionellt vis (som Anna Svensson verkar göra) där mannen är den arbetande och kvinnan den hemmavarande, så har man ju redan från början stipulerat ett fixerat system. Då säger det sig själv att det inte kan ändras. Däremot så har de flesta med familjeförhållanden ett system där båda föräldrar arbetar och där båda föräldrar sköter hushållet (med barn på dagis, i alla fall så länge föräldrarna har råd), även om det är långt ifrån jämnfördelat i de flesta fall.

Kärnfamiljsfrågan sätter inte bara kvinnan i en rävsax som den hemmavarande delen i förhållandet, utan ställer också krav på mannen att vara fullständigt försörjande för en annan vuxen människa. Vi har inte bara ett fängelse här, utan två!

Slutligen får jag säga att jag inte riktigt förstår problemet Anna Svensson tar upp. Har någon hindrat henne från att gifta sig rikt och att gå hemma med barnen och baka bröd? Heter denna någon Liv Strömqvist eller Maria Sveland? Kommer Tiina Rosenberg ringa upp dig och kalla dig för sexist? Kör hårt Anna! Du får ha vilka relationer du vill. Men att säga att feminister i allmänhet bör omfamna den traditionella kärnfamiljen och att framföra hushållsarbete som kvinnosysslor, det är ett normativt uttalande som mest gör världens kvinnor och män, världens individer, en björntjänst.

-”Vi är också diskriminerade!”

Eller att hålla sig till sak och begrepp i diskrimineringsfrågan.

8 mars igår. Internationella kvinnodagen. En dag att uppmärksamma det traditionella och moderna strukturella förtryck som kvinnor får utstå just på grund av deras könstillhörighet. Klarar vi av att hålla oss till det? Klarar vi av att sätta fokus på kampen för att stoppa detta förtryck, bara under en enda dag om året? Givetvis inte.

Överallt ska det bölas om hur synd det faktiskt är om män också. Jag förnekar härmed definitivt inte att det inte finns män som faller offer för förtryck. Däremot måste man inse den enorma respektlöshet som detta signalerar. Jag ser det lite på samma sätt som om man vid högtidlighållandet av minnesdagen för upphörandet av förintelsen minsann måste påpeka hur synd det faktiskt var om de svarta som hölls som slavar i det tidiga amerikanska riket.
Jag förnekar inte för en sekund att det också var synd om dem, men det är så brutalt  respektlöst mot de som faktiskt fått en dag för att få sin hemska situation belyst.

Givetvis gjorde jag misstaget att besöka Newsmill i morse. Inte för att jag på något sätt uppmuntrar till censur, men det är faktiskt skrämmande vilka ogrundade ”fakta” som tillåts framföras. Alice Teodorescu hävdar å sin sida att vi nu har kommit till vägs ände med jämställdhetsarbetet. ”Förr var kvinnor förtryckta här, men NU är det minsann jämställt. I Afrika däremot, där är de fortfarande förtryckta.” kan man väl sammanfatta ståndpunkten med. Det är förstås ingen ny ståndpunkt. Att jämställdheten har kommit tillräckligt långt lär åtminstone ha pådyvlats sedan början av förra seklet. Det här tyder väl helt enkelt på både oförmåga och ovilja att se den egna delen av ett diskriminant system: ”-Inte förtrycker väl jag, som är en så schysst prick!”.

Pär Ström är förstås en historia för sig själv. De antideduktiva slutsatsernas kejsare och den okrönte konungen av guilt-by-association. Mannen som näst MUF:s ”Sverige Jobbar”-kampanj vinner enklast politiska poänger i landet. Det som gör mig mest bedrövad är att han dag efter annan hamnar överst bland de populära bloggarna på wordpress. Jag hatar egentligen att ens ge honom uppmärksamhet här, men mannen får symbolisera det faktum att ”den andra sidan” bevisligen inte har något bättre att släppa fram. Efter att också ha analyserat begreppsrädslan så kommer jag att ta upp några av hans käpphästar längst ner i detta inlägg.

Så till begreppsfrågan. Ordet feminist är tydligen oerhört känsligt. Efter en hausse på 90-talet är folk närmast rädda för begreppet idag. Jag hör nya varianter på temat hela tiden. ”Jämställdist” och ”ekvalist” är kanske de som förekommer mest frekvent. Just för att man är rädd för ordet feminist. Innebörden är precis densamma. Det ska ni veta. Det spelar alltså egentligen mindre roll vad man kallar det. Målet är detsamma, och målet är hedervärt. Frågan är bara vems fel det är att det är så infekterat.

Så. Nu till de argument som framförs mot feminismen och genusdebatten, framförallt av Pär Ström och framförallt idag och igår:

*”Det finns en lag för kvinnofrid men inte en för mansfrid”
Korrekt. Man kanske däremot bör tänka på varifrån kvinnofridslagen kommer. Det är nämligen en lag med uråldriga rötter som från början näppeligen hade att göra med huruvida det är ok att misshandla kvinnor eller inte, utan bara vem som ägde laga rätt att bulta på vilken kvinna. En kvinna skulle tuktas av sin man och inte av någon annan herre. Lagen är alltså i märgen rutten på andra sätt, dvs den stipulerar i grunden kvinnan som någon som står i någon annans makt.

* ”Män har ett oerhört underläge i vårdnadstvister och 90 procent av all enskild vårdnad går till kvinnor.”

Yes. Det stämmer. Det här är faktiskt ett problem på riktigt. Maktstrukturer är oerhört duktiga på att reproducera sig själva. Har man makt så vill man inte släppa den ifrån sig. Precis som det gäller männen i näringsliv, politik och alla andra offentliga arenor i samhället så gäller det också den smala maktådra i hemmet som tilldelats kvinnor.
Att sedan män begår nästan alla våldsbrott, såväl i nära som i andra relationer försvårar förstås en upprättelse för de män som inte gör det. Statistiskt sett så skulle färre barn råka illa ut om bara kvinnor fick vårdnad som om bara män fick det. Men som sagt. Män som inte är våldsbenägna råkar förstås ut för en kollektiv skuldbeläggning som är svår att komma ifrån.

* ”Pojkar får sämre betyg i skolan och mycket tyder på att diskriminering ligger bakom. ”
* ”Pojkars sämre betyg har lett till att dubbelt så många kvinnor som män tar examen från högskolor, vilket gör att män på sikt kan bli den nya underklassen. ”
* ”Män lever fyra år mindre än kvinnor. ”

Nu kommer vi in på mitt favoritområde: mansrollen! Alltsammans är förstås en produkt av den traditionella mansrollen. Den roll som framförallt går ut på att slänga in huvudet under armen så långt det bara är möjligt. Gör man inte det så är man ”omanlig” och stängs ute från homogemenskapen.
Just studieresultaten är spännande. Det är inte rimligt någonstans att hävda att skillnaden där beror på diskriminering, i alla fall inte extern sådan. Alltefter det att kvinnor getts möjlighet att studera så har flitighet i skolbänken kommit att betraktas som något ”kvinnligt”. Att uppföra sig kvinnligt är ju förstås inte ok. Således kan vi inte vara anstränga oss i skolan. Det är ju fjolligt!
Fler kvinnor som tar examen från högskolan? Ja. Det är helt sant. Faktum är att det har varit helt sant de senaste 30 åren. Har män blivit underklassen? Har kvinnorna tagit över näringsliv och professurer? Om du svarar ja på dessa två frågor så har jag tyvärr inga funktionabla kurer tillgängliga för dig. Kvinnor når till universitetet med goda resultat, gör goda resultat där, men försvinner sedan till lågavlönade jobb långt från rampljuset medan deras presumtiva positioner fylls av mindre meriterade män.
Män har också kortare medellivslängd än kvinnor, helt korrekt. Jag ger nog inte ett fullständigt svar här, men det har gissningsvis extremt mycket att göra med det jag nämnde ovan. ”En bra karl reder sig själv” heter det ju, och det är slående hur mycket vi lever efter den dogmen. Det är ”manligt” att supa ner sig på hembränt, att köra i 170 på motorvägen, att ge sig in i slagsmål, skita i sina sociala relationer och att ge fan i att gå till doktorn för lite hugg i bröstet. I annat fall är man ju svag och fjollig.

I en av de rapporter som DEJA tog fram till regeringen i somras, där Michael Kimmel beskriver pojkkrisen i skolan, talar han om undersökningar som gjorts på pojkar och flickor under studietiden (om jag inte missminner mig rörde detta Storbritannien). De hade frågat flickor och pojkar om vad som var viktigast med deras roll som män eller kvinnor. Flickorna hade svarat att det viktigaste var att de skulle kunna göra vad de vill och utvecklas på det sätt de önskade i livet. Pojkarna å sin sida hade svarat att det viktigaste med mansrollen var att inte visa sig svag, och framförallt, att inte vara bög. Vi sitter nog på ett problem här som är större och av annan karaktär än de flesta tror.

Det är inte alls märkligt att pojkar och män också råkar illa ut här. Det är extremt svårt att motstå det tryck som den konventionella manligheten utövar på de män som inte passar in i ramen. Det är kanske inte framförallt kvinnor som förtrycks, utan kvinnligheten och det som inte anses manligt. De som förråder det heliga manliga paradigmet.
Idag har fotbollsspelaren Anton Hysén kommit ut som homosexuell. Alla som har spelat i ett fotbollslag för killar vet ungefär hur populärt det är med bögar i dessa kretsar. Eller för den delen andra attribut som anses fjolliga. Jag själv har under perioder varit långhårig. Det togs emot sådär bra i manliga gemenskaper i allmänhet och i fotbollslaget i synnerhet.

Jag föraktar inte män, vilket jag emotser att någon kommer att anklaga mig för. Jag är själv man och oerhört nöjd med det. Däremot är jag oerhört skeptisk till den mansroll som fortfarande råder. Bespara mig gärna den, tack!

”En marknad som alla andra”

Det är i alla fall vad Torbjörn Wahlborg, Vattenfalls nordenchef, säger i den nyss sända dokumentären på SVT. Per Forsling från Fastighetsägarna slår strax därinnan fast att elmarknaden är väldigt märklig, eftersom vinsterna tycks öka om tjänsterna blir sämre.

Förstås är det så att Wahlborg har fel, medvetet eller ej. Elmarknaden är ingen marknad som alla andra. Exempel på marknader som ”är som alla andra” är marknaderna för TV-apparater, bilar, heminredning, evenemang, kläder etc. Vad dessa har gemensamt är att de representerar det vi kallar för lyxkonsumtion och de kännetecknas av en mångfald av varor som konsumenten kan välja mellan. Man kan välja på att köpa en flanellskjorta och en munkjacka, man kan välja på att käka fisksoppa eller lövbiff till middag, man kan välja på att köpa gröna eller röda gardiner, eller varför inte låta bli att köpa gardiner?

Elmarknaden fungerar inte så. El är el är el. Och vi måste ha den. Oavsett om du köper el från Vattenfall, GodEl eller Fortum så är det fortfarande exakt samma vara som kommer ut ur ditt vägguttag. Det finns ingen widescreen-el, ingen smart-el och ingen designer-el. El är el. Vi kan likna det vid att vi startar en marknad för gitarrer. Med premissen att staten producerar alla gitarrer. Sedan får/tar företag uppdraget att köpa gitarrer av staten för att sedan sälja det vidare till enskilda personer. Precis likadana gitarrer. Vad gör man? Ja, man kan ju alltid slå in gitarrerna i lite roliga fodral. Hmm ja, det kan man. Och det här ska först staten ha vinst på, och sedan ska företaget ha sin beskärda andel. Vidare kan vi säga att man gör alla gitarrer i norrländskt björkträ, vilket vi antar är ett billigt och lättillgängligt material. Helt plötsligt fungerar avverkningsmaskinerna för björken sämre och man måste köpa in dubbelt så dyrt björkträ från en mindre producent för att möta efterfrågan. Inte blir det billigare för konsumenten i alla fall. Sämre produktion – högre pris.

Nåväl. Fördelen med de där gitarrerna är i alla fall att vi inte hade varit tvungna att köpa dem. Förlusten av kvällarna med gitarren är för de flesta ganska hanterbara. Bristen på el är det inte. Utan el är vi praktiskt taget tillbaka på grottstadiet (eftersom många av oss saknar möjlighet till att göra upp brasor inomhus är vi nog faktiskt ännu längre tillbaks). Detta ihop med vad jag skrev i stycket häröver gör att ”valet” på elmarknaden inte är något annat än en chimär. Vi måste ha el. Således är vi fullständigt maktlösa inför (i produktionen) skenande elpriser. Det är bara att betala och bita ihop. El”marknaden” är ingen marknad som alla andra.

När ideologierna och folket gjorde slut

Sverige håller på att amerikaniseras. Många gånger har det sagts, men sällan pratas det om det i den här kontexten.
Jag har själv aldrig varit i USA, men att se skillnaden i vad forskningsinstituten och intelligentian producerar och hur den folkliga opinionen ser ut kräver knappast fysisk närvaro på de amerikanska längdgraderna.
Alltmedan USA skiter ut den ena nobelpristagaren i ekonomi efter den andra och skulle jag räkna upp de amerikanska filosofer som betytt mycket för den intellektuella debatten så skulle antagligen mina tecken inte räcka till. Detta samtidigt som man har ett folk som inte bekymras det minsta över de växande statsskulderna utan bara om minskat skattetryck och två gånger röstat fram George W Bush, antagligen den politiker i världen, kanske någonsin, som stått längst ifrån intelligentian och de grundmurade ideologierna.

Nåväl. Jag ska inte klaga på USA. Inte nu. Jag ska klaga på Sverige. Vi håller nämligen på att bli likadana. Om vi inte redan blivit det.
Att vistas i den akademiska världen är en upplevelse. Det är fantastiskt intellektuellt stimulerande och utrymme ges ingående åt de flesta teoribildningar; från marxismen via liberalismen till värdekonservatismen och de moralvärderingar som följer med. Allt existerar och lever blomstrande liv på universitetet. Gång efter annan görs också kloka utspel av landets statsvetare i mediala sammanhang. Just i de mediala sammanhangen är skiljelinjen enklast att dra. Jämför ledare och debattinlägg på de stora tidsskrifternans internetsidor med vad som står i kommentatorsfälten därunder. Nätkommentatorerna må vara mer hemska än vad folk i verkligheten är eftersom det går att gömma sig bakom en pseudonym, men bakom varje hatisk nätkommentar finns förstås en frustrerad och i de flesta fall dåligt informerad människa med rösträtt i våra allmänna val.

År 2010 lyckas Alliansen vinna ett riksdagsval på att få folk att tro att de tycker att det är fantastiskt häftigt när folk arbetar, samtidigt som de påför att oppositionen tycker bättre om när folk tar bidrag. Förstås fantastiskt skickligt av Alliansen, de har utnyttjat samhällsklimatet på allra bästa sätt till sin fördel. Trots detta, eller snarare på grund av detta, måste man ta sig för pannan. Det ska inte gå att vinna val på så fruktansvärt enkla politiska poänger. Näst webbkommentatorerna är det här det allra tydligaste tecknet på hur avgrundsdjupa klyftorna mellan den ideologiska debatten och folket håller på att bli (SD ska jag komma in på senare).
Jag är inte för röstplikt på något sätt. Jag tycker att i ett demokratiskt samhälle ska man självfallet ha rätt att avstå från att rösta om man känner att det är irrelevant på vilket sätt landet styrs. Däremot tycker jag att man bör ha välgrundade anledningar till vad det är som står på valsedeln när man stoppar ner den i urnan på valdagen. Röstar du på Moderaterna så ska det vara för att du tror på Moderaternas politik, med sänkta skatter, ökat personligt och minskat offentligt ansvar och en mer avreglerad marknadsekonomi. Inte för att Moderaterna vill att vi ska jobba och att oppositionen vill att vi ska ta bidrag. Samma sak när det gäller Socialdemokraterna. Du bör veta att Socialdemokraterna står för ökad ekonomisk jämlikhet, kollektivt ansvar och en mer reglerad marknadsekonomi. Inte för att du tror att Alliansen är onda och vill skjuta barn i huvudet. Där tycker jag att den demokratiska plikten ligger.

Folkligheten, som förr främst låg hos de reformistiska Socialdemokraterna och hos det socialliberala Folkpartiet Liberalerna, har nu helt plötsligt tagits över av det främlingsfientliga Sverigedemokraterna. SD har delvis tagit över som den vanliga lilla svenskens röst mot det stora onda etablissemanget av Sossar och Moderater. Med det förhatliga faktum som deras intåg i riksdagen är som följd.
Den ideologiska debatten har blivit något hatat. Något som för folket ter sig som en intellektuell överhet som talar om för vanligt folk hur saker och ting ligger till. Något alldeles för jobbigt att sätta sig in i och något som ingen egentligen känner igen sig i. Att alienationen med det ideologiska kommer som ett brev på posten är föga förvånande.

Vems fel är det här då?
Jag kan börja med att säga att jag tror att det här delvis är en baksida av något väldigt positivt. Praktiskt taget alla i Sverige som vill utbilda sig och göra karriär kan göra det, på ett sätt som inte gick för 50 år sedan. Det här medför att de framfusiga ideologiska människorna som förr tillbringade eftermiddagarna på ABF numera har flyttat in på universiteten och därmed inte rör sig ute bland ”vanligt folk” som de gjorde förr. De liberala idealen försvaras oftast som alltid av datornördar vars kontakt med omvärlden är begränsad till internetburna elitmedier och de socialistiska ditona försvaras oftast som alltid av sociologer vars indignerade klagomål oftast stannar vid det egna middagsbordet.

Ideologerna och folket har vänt sig ifrån varann på lika maner. Indelningen i ”finkultur” och ”fulkultur” är ett tecken på detta om något. Precis som folket vägrar läsa de akademiska skrifterna och de gamla franska filosofernas essäer så vägrar de intellektuella att kolla på Kungarna av Tylösand och läsa skvallerpressen. Jag tror att man som akademiker har mycket att vinna på att i rent intressesyfte se vad ”skräp-media” har att säga. För det är sånt som folk tar till sig. Inte Hobbes Leviathan eller Marx das Kapital. Någon måste börja överbrygga klyftan, och vad kan vara bättre än att sopa rent utanför sin egen dörr först?

Nu har jag visat på meningslösheten i det här inlägget. Antagligen kommer det inte nå längre än de akademiker jag normalt frotterar mig med, varav en del lär nicka instämmande. Vanligt folk läser inte sånt här.

Till sist vill jag be om ursäkt för att jag delat in människor i grupper som ”folket” och ”de intellektuella”. Dels verkar det som att jag är elitdyrkare och ser ner på vanligt folk (vilket inte är sant) och dels hatar jag att dela in folk i grupper. Jag ville göra det någorlunda enkelt för mig.

Den sjuka migrationspolitiken

Nej. Jag ska inte klaga på att vi har en alldeles för frikostig invandringspolitik eller att mångkulturen förstör vårt svenska samhälle, som annars är så populärt nuförtiden. Tvärtom. Sveriges migrationspolitik är på tok för åtstramade.

I söndags kom det glädjande beskedet att fantastiska Jenica Frisque får stanna i Sverige. Detta efter något som kan kallas för en ad hoc-lösning från Lunds Samhällsvetarkår, där man höjde hennes arvode. Samma regler gäller alltså fortfarande, och att det kommer hända igen kan vi vara säkra på, precis som Christian Stråhlman skriver. Han talar specifikt om kårvärlden, vilket förstås är en utsatt ”sektor” eftersom det rör sig många internationella individer i de kretsarna. Jag vill dock gärna ta det här en nivå till, det här är ett mastodontiskt samhällsproblem.

Att komma och säga att Sverige har en generös invandringspolitik är inget annat än ett förbannat skämt. För det första är det diskursiva offentliga etiska legitimerandet av att någon skulle ha mer rätt till en viss landyta än någon annan på grund av vilka som råkar vara ens föräldrar helt vansinnigt i mina ögon. Kyrkan har avskaffat arvssynden för längesedan, varför kan inte staten också göra det? Vad är det rationella hindret för att vem som helst ska få röra sig hur han eller hon vill och ta vilka arbeten han eller hon erbjuds och vill ha? Jag har under hela min livstid i alla fall inte hört ett enda rationellt argument. Det är mest för att vi aldrig har haft det så och för att folk tycker att det känns fel. Jösses. Vi lever för fan inte på kolonialtiden längre!
Jag kan alltså inte motivera för mig själv eller någon annan att speciella regler i ett land ska gälla vissa och inte andra. Visst kan vi införa språktester om vi är så förbannat rädda om det svenska språket och tycker att alla ska ha goda kunskaper i det, MEN då ska även de infödda ”svenskarna”  utsättas för dem. Det är garanterat en betydande andel i den gruppen som inte skulle klara av testerna.
Samma sak gäller i inkomstfallet. Ska vi hävda att en kanadensisk person tjänar för lite så måste också samma gränser gälla för en svensk person [gah, nu definierar jag folk efter nationalitet igen, det bär emot].

Vem är det som ska visas ut?

Nu gör vi ett litet experiment. Det gillar jag att göra. Vi slutar att dela in folk i nationaliteter och utgår istället från en politik där vi ska kasta ut personer på grundbasis av att ”de inte kan försörja sig själva”, för vilket gränsen enligt migrationsverket går vid en bruttoinkomst på 13000 kr per månad, eller 156000 kr per år, så kan man titta på lite statistik från SCB och se efter hur många vi behöver kasta ut. Plockade statistik från 2008, då det var det senaste man kunde få tag på.

(I SCB:s statistik grupperar de efter fördefinierade inkomstintervall där ett intervall går mellan 120000-159000 kr/år. Således kan jag tillföra några fler till ”utvisningsstatistiken” (de med inkomst 156-159 tkr/år)  än vad som är det verkliga fallet. Å andra sidan har jag valt att exkludera alla som är 19 år och yngre. Tyvärr kan jag inte heller tillhandahålla en länk till den aktuella statistiken, men vem som helst kan förstås återskapa den på SCB:s hemsida)

Allright. Vi kan börja med att titta på de yngsta grupperna, de mellan 20 och 29 år. Hipp som happ hittar vi i detta åldersspann drygt 572000 personer med en bruttoinkomst på under 160000. Alltså kan vi bara genom att titta i det här intervallet komma fram till att vi bör skicka av fler än var 20:e person i Sverige för att de ”inte kan försörja sig själva”.
Tittar vi på lite övriga åldersintervall får vi fram följande siffror:

30-39: 227103 personer
40-49: 178699 personer
50-59: 168132 personer
60-64: 118217 personer

Sådär. Nu har jag redovisat resultatet för praktiskt taget alla i arbetsför ålder som har för lite pengar att leva på enligt migrationsverket. Sammantaget blir det  drygt 1 264 000 människor som inte skulle förtjäna att bo i Sverige på grund av sin dåliga inkomst. Om man dessutom räknar in de pensionärer (eller egentligen personer över 65, en grupp där alla förvisso inte är pensionärer, men med tanke på de förtidspensioner som finns så jämnar det ut sig någorlunda) som faller under gränsen, vilket är ytterligare dryga 830000 personer, så hamnar vi följaktligen på nästan 2,1 miljoner människor. Befolkningsstatistiken från 2008 talar dessutom om att 2,2 miljoner människor vid det här laget är 19 år eller yngre. Den totala befolkningsmängden var år 2008 ca 9,25 miljoner. Allt som allt rör det sig alltså om att det i runda slängar finns 4,95 miljoner människor, eller 53,5 procent av Sveriges befolkning som har en tillräckligt bra lön eller pension för att få stanna i Sverige om vi applicerar migrationsverkets regler på infödda ”svenskar”. Om barn är förskonade så behöver vi förstås bara visa ut 22,7 procent av den svenska befolkningen. Antagligen flest studenter och pensionärer. Jag själv hade förstås åkt ut så det bara visslar om det. Vi får väl se vad migrationsverket säger.

Samlade filosofier från veckan

Blå arbetare och röda företagare?

Visst verkar det vara så att organisationerna som företräder arbetslivets parter verkligen är cementerade i sina egna ideologier, utan reell möjlighet för den enskilde att påverka sin situation ur ett organisatoriskt perspektiv utan att indirekt skjuta en politisk inriktning framför sig.

Ta den enskilde arbetaren som vill förbättra sina arbetsvillkor till exempel. Vägen är ju förstås att gå med i facket. I nästan samtliga fall kommer facket att vara anslutet till LO. För er som inte varit utomhus den senaste tiden, eller på annat sätt missat vad LO står för, så är de i vissa avseenden inget annat än ett utskott i Socialdemokraterna och pumpar förstås in mängder av pengar för att driva deras propaganda. Hur hemma känner sig arbetare med borgerliga sympatier i detta?

Men företagare då? Organisationerna som företräder företagare – arbetsgivarorganisationer – är i många fall anslutna till Svenskt Näringsliv. SN är dels en marknadsliberal propagandamaskin i sig själv, dels så delfinansierar de tankesmedjan Timbro som formligen spyr ur sig romantiska skrifter och seminarier på avregleringstemat. Hur hemma känner sig en företagare med vänstersympatier i detta?

Var är alla blå arbetare och röda företagare?

”-Ibland är diktatur mer demokratisk än vad demokrati är”

Uttalandet är i det här sammanhanget mitt eget och bottnar i hur beslutsstrukturerna på universitetet i många fall har mynnat ut. När man låter beslutsmandaten sippra ner genom organisationen och hamnar i exempelvis institutionsstyrelser eller rentav på enskilda forskare så tenderar studenternas inflytande minska gentemot om man hade hållit kvar besluten på formell och central nivå. Ironiskt, tänkte jag.

Sedan kan jag inte sluta förundras över de graffittisymboler jag såg för en tid sedan, då någon hade sprayat hammaren och skäran sida vid sida med ett anarkist-A. Jag hade gärna velat veta hur personen som gjorde det tänkte. Antingen har denne någon inte fattat någonting, eller också har denne någon ett väldigt starkt sinne för humor .