Universitetets största vägskäl

Mina uttalanden om studieavgifter i senaste numret av Lundagård har väckt mycket känslor.
Innan jag grottar ner mig själv i ämnet så bör det förstås klargöras att alla mina uttalanden bottnar i det tycka till-dokument som antogs av LUS ting under förra våren. Jag är i uttalanden för organisationen givetvis fullkomligt solidarisk med vad som står i våra egna rullor, allt annat vore tjänstefel.

Nåväl. Inte många minuter efter det att orden för första gången stod svart på vitt så hade Lunds Humanistkårs förre vice ordförande, Magnus Roslund, statuariskt och stolt hivat upp en replika av sin egen reservation mot beslutet att anta just det dokument vari mina uttalanden har sin grund.
Ett antal dagar senare skriver Lundagårds redaktör, Liselotte Olsson, en ledare där hon bland annat kallar delar min argumentation för skrämmande. Det finns förstås legitima skäl att ge mig kritik i de här avseendena. Min argumentationen är inte solid. Den kan heller i det här fallet aldrig bli det. Av den enkla anledningen att systemet innehåller en inbyggd paradox.
Vi ska å ena sidan driva åsikten att studier ska vara avgiftsfria för alla, samtidigt som vi vill ha de främsta studiemässiga talangerna till Lunds Universitet. I en tid där den helt avgiftsfria modellen inte längre är ett reellt mål. Hur man än vrider och vänder på denna olösliga variant av Rubiks kub så kommer det aldrig att vara möjligt att få dessa två ståndpunkter att konvergera i det nyligen instiftade systemet. Av denna anledning måste vi dela frågan i två.

Att argumenten jag lägger fram vid en första anblick framstår som paradoxala har jag full förståelse för. Att anse att man antingen bör ha inga studieavgifter alls, eller också sätta överpriser måste vid en första anblick framstå som synnerligen märkliga.
Svaret på det här är att man har gett sig in på en marknad som inte borde finnas. Marknaden där man köper och säljer högre utbildning, en produkt som borde ses som en rättighet och inte som en vara.
Men nu har vi i alla fall gjort det. Har man gjort det så måste man också anpassa sig efter den marknad man står på. Som jag också nämner i intervjun så är det välkänt att människors konsumtionsmönster är irrationella. Det finns ingen marknad där folk kan titta in i en spåkula för att få en uppenbarelse av den produkt som är bäst för tillfället. Krasst sett så tror folk att de får det de betalar för. Det är ingen slump att Porsche och Toyota eller Bang&Olufsen och Sony inte konkurrerar om samma kunder. Även om du kan få en jäkla fart på en Toyota och ett jädra ljud i en högtalare från Sony så upplever fortfarande en potentiell finfabrikatsköpare att de sistnämnda producerar långt sämre varor.
Att det till merparten kommer att vara studenter med tjocka plånböcker vi tar emot när det barkar mot höst nästa gång påpekar Liselotte. Ja, det är såväl sant som förhatligt, men det är något vi har vetat om sedan länge.

Den senaste och mest agressiva kritiken har jag fått från S-studenter. I grund och botten tycker jag att de har saklig och relevant kritik, men att säga att LUS inte försöker bekämpa studieavgifter demonstrerar ganska tydligt att man är en person som inte har insikt i LUS verksamhet. Gissningsvis lät man också bli att läsa Sydsvenskan förra våren. Då var det minsann blommorna och inte studenterna det var synd om. Jag försvarar inte den dåvarande styrelsens beslut om att kampanja för en avverkning av universitetsplatsens magnolior, men människors konsekventa oförmåga att se pudelns kärna är lika påtaglig nu som då.
Sedan kan man fråga sig vilka reella påverkansmöjligheter LUS faktiskt har i den här frågan. Antagligen är det omöjligt att komma längre än det uttalande om aktivt avståndstagande från studieavgifter som vi fick rektor och 8 av 9 dekaner att göra förra våren. När inte ens riksoppositionen, med ett stöd av nästan halva befolkningen klarar av att påverka avgiftsparadigmet, hur ska då en sammanslutning av studentkårer i Lund kunna göra det?

Ja, S-studenter. Hur går det förresten själva? Ert moderparti är ju Sveriges största och hela biten med studieavgifter var från början en idé från Socialdemokraterna. Har ni ändrat er nu?

Att LUS ska representera alla studenter är återkommande i kritiken jag får. Det är helt riktigt, men här är förstås tankevurpan den att man förutsätter att studentkollektivet unisont är odelat negativa till införandet av studieavgifter. Gissningsvis tycker en majoritet (jag själv inräknad) på det viset, men studenter är en mångfacetterad grupp. Vi företräder studenter på samma sätt som riksdagsledamöterna representerar svenska folket. Varje riksdagsbeslut som fattas går emot viljan hos stora delar av folket, men man måste göra på det viset. Det här är gemensamt för alla demokratiska organisationer.

 

Och så till vägskälet

Det som förvånar mig mest i hela den här debatten är att ingen ställer den fråga som man borde ställa. En diskurs i vilken hela avgiftsfrågan bottnar i. Här kommer den: -’Elit eller bredd?”. Där har ni knäckfrågan. Frågan om för vem och till vad högre utbildning ska finnas? Det är en diskussion som ingen ännu har tagit i med tång, men som vi förr eller senare måste plocka upp med våra bara händer. Saken är den, att även om vi inte tar diskussionen så står universitetskroppen inte still utan vandrar oundvikligen in på en av stigarna.

Hos Lunds universitet är det otvivelaktigt vilken av vägarna man har valt. Jag behöver knappast säga vilken. Man talar hela tiden om rankingar, om toppstudenter och om internationellt anseende. Man talar väldigt lite om rätten till högre utbildning och nyttan med mångfald i högskolan. Kryddade studieavgifter är ett ultimat bevis på detta. Man vill få hit duktiga studenter, och därför skapar man varianter för att konkurrera med de bästa lärosätena i världen.
Bredd och spets går att kombinera till en viss gräns, men förstås inte hur långt som helst. Så är det bara. Förr eller senare måste man välja.
Det kanske är så att Lunds universitet ska bli ett elituniversitet där vi producerar nobelpristagare på löpande band. Det är kanske den slutsatsen de nödvändiga diskussionerna om det här leder till. I så fall finns all anledning att använda sig av marknadspriser enligt dagens modell. Att man sedan får lita till att Malmö Högskola, Högskolan i Borås, Mittuniversitetet, Högskolan Väst och alla andra på den akademiska kartan mindre renommerade lärosätena förser samhället med det mellanskikt av akademiker som utvecklingen kräver.

Kommer man å andra sidan fram till att det är bredden som Lunds universitet främst vill värna, ja, då finns det däremot anledning till att pressa ned priserna så långt man bara kan.

Seså nu, belackare och alla andra. Se till att starta en ordentlig debatt huruvida universitetet ska ta spåret mot bredd, eller spåret mot elit! Svaret på avgiftsfrågan kommer att föreligga fullständigt subsekvent till svaret på detta vägskäl!

Den sjuka migrationspolitiken

Nej. Jag ska inte klaga på att vi har en alldeles för frikostig invandringspolitik eller att mångkulturen förstör vårt svenska samhälle, som annars är så populärt nuförtiden. Tvärtom. Sveriges migrationspolitik är på tok för åtstramade.

I söndags kom det glädjande beskedet att fantastiska Jenica Frisque får stanna i Sverige. Detta efter något som kan kallas för en ad hoc-lösning från Lunds Samhällsvetarkår, där man höjde hennes arvode. Samma regler gäller alltså fortfarande, och att det kommer hända igen kan vi vara säkra på, precis som Christian Stråhlman skriver. Han talar specifikt om kårvärlden, vilket förstås är en utsatt ”sektor” eftersom det rör sig många internationella individer i de kretsarna. Jag vill dock gärna ta det här en nivå till, det här är ett mastodontiskt samhällsproblem.

Att komma och säga att Sverige har en generös invandringspolitik är inget annat än ett förbannat skämt. För det första är det diskursiva offentliga etiska legitimerandet av att någon skulle ha mer rätt till en viss landyta än någon annan på grund av vilka som råkar vara ens föräldrar helt vansinnigt i mina ögon. Kyrkan har avskaffat arvssynden för längesedan, varför kan inte staten också göra det? Vad är det rationella hindret för att vem som helst ska få röra sig hur han eller hon vill och ta vilka arbeten han eller hon erbjuds och vill ha? Jag har under hela min livstid i alla fall inte hört ett enda rationellt argument. Det är mest för att vi aldrig har haft det så och för att folk tycker att det känns fel. Jösses. Vi lever för fan inte på kolonialtiden längre!
Jag kan alltså inte motivera för mig själv eller någon annan att speciella regler i ett land ska gälla vissa och inte andra. Visst kan vi införa språktester om vi är så förbannat rädda om det svenska språket och tycker att alla ska ha goda kunskaper i det, MEN då ska även de infödda ”svenskarna”  utsättas för dem. Det är garanterat en betydande andel i den gruppen som inte skulle klara av testerna.
Samma sak gäller i inkomstfallet. Ska vi hävda att en kanadensisk person tjänar för lite så måste också samma gränser gälla för en svensk person [gah, nu definierar jag folk efter nationalitet igen, det bär emot].

Vem är det som ska visas ut?

Nu gör vi ett litet experiment. Det gillar jag att göra. Vi slutar att dela in folk i nationaliteter och utgår istället från en politik där vi ska kasta ut personer på grundbasis av att ”de inte kan försörja sig själva”, för vilket gränsen enligt migrationsverket går vid en bruttoinkomst på 13000 kr per månad, eller 156000 kr per år, så kan man titta på lite statistik från SCB och se efter hur många vi behöver kasta ut. Plockade statistik från 2008, då det var det senaste man kunde få tag på.

(I SCB:s statistik grupperar de efter fördefinierade inkomstintervall där ett intervall går mellan 120000-159000 kr/år. Således kan jag tillföra några fler till ”utvisningsstatistiken” (de med inkomst 156-159 tkr/år)  än vad som är det verkliga fallet. Å andra sidan har jag valt att exkludera alla som är 19 år och yngre. Tyvärr kan jag inte heller tillhandahålla en länk till den aktuella statistiken, men vem som helst kan förstås återskapa den på SCB:s hemsida)

Allright. Vi kan börja med att titta på de yngsta grupperna, de mellan 20 och 29 år. Hipp som happ hittar vi i detta åldersspann drygt 572000 personer med en bruttoinkomst på under 160000. Alltså kan vi bara genom att titta i det här intervallet komma fram till att vi bör skicka av fler än var 20:e person i Sverige för att de ”inte kan försörja sig själva”.
Tittar vi på lite övriga åldersintervall får vi fram följande siffror:

30-39: 227103 personer
40-49: 178699 personer
50-59: 168132 personer
60-64: 118217 personer

Sådär. Nu har jag redovisat resultatet för praktiskt taget alla i arbetsför ålder som har för lite pengar att leva på enligt migrationsverket. Sammantaget blir det  drygt 1 264 000 människor som inte skulle förtjäna att bo i Sverige på grund av sin dåliga inkomst. Om man dessutom räknar in de pensionärer (eller egentligen personer över 65, en grupp där alla förvisso inte är pensionärer, men med tanke på de förtidspensioner som finns så jämnar det ut sig någorlunda) som faller under gränsen, vilket är ytterligare dryga 830000 personer, så hamnar vi följaktligen på nästan 2,1 miljoner människor. Befolkningsstatistiken från 2008 talar dessutom om att 2,2 miljoner människor vid det här laget är 19 år eller yngre. Den totala befolkningsmängden var år 2008 ca 9,25 miljoner. Allt som allt rör det sig alltså om att det i runda slängar finns 4,95 miljoner människor, eller 53,5 procent av Sveriges befolkning som har en tillräckligt bra lön eller pension för att få stanna i Sverige om vi applicerar migrationsverkets regler på infödda ”svenskar”. Om barn är förskonade så behöver vi förstås bara visa ut 22,7 procent av den svenska befolkningen. Antagligen flest studenter och pensionärer. Jag själv hade förstås åkt ut så det bara visslar om det. Vi får väl se vad migrationsverket säger.

Ett rimligt ansvarsutkrävande – om uppstramningsregler och studiel(å/ö)n

eller om Joachim Posener var student

Centrala Studiestödsnämnden (CSN) har under det gångna året visat sig vara sådär pragmatiska vad gäller återkrävandet av studieskulder.

Något som jag däremot tycker verkar fullt rimligt är de förslag i den utredning som lades fram häromdan rörande återkrav, framförallt från studenter som befinner sig i utlandet. Högskoleminister Tobias Krantz verkar också vara nöjd med den.

Inom ramen för det system för studiemedel som vi har idag så anser jag att det här är en regel som måste till. Att skriva på en återbetalningsförsäkran är ett accepterande av att det inte är ens egna pengar man i huvudsak kommer att leva av under den period lånet avser och att man gör en utfästelse om att man faktiskt ämnar betala tillbaka dem när man väl fått en fast inkomst. Studiemedel ska förstås ses som ett avtal om fullföljda studier och återbetalningsgaranti och inte som ett godisregn från pappa staten över alla studentbarn.

Att uppge adress vid förfrågan bör givetvis också vara en skyldighet (om man nu inte av icke nämnd anledning skulle ha behov av att skydda sin identitet från de svenska myndigheterna, men då har man avsevärt större problem). Det ska förstås i praktiken inte vara möjligt att göra en Posener och till synes försvinna från jordens yta tills skulden avskrivs, vilket faktiskt har varit en inte alltför svår uppgift till dags dato.
Preskriptionstiden föreslås ändras från 10 till 25 år. Då ska det nämnas att icke återbetald skuld till CSN hamnar i ett ganska digert sällskap av grova brott om förslaget går igenom.

Nåväl. Staten räknar med att man till att börja med kan öka återbetalningen med ca 98 miljoner om året. Fantastiskt mycket pengar för en privatperson, men stannar gärna vid priset på en halvljummen latte om den slås ut på en hel befolkning.
Till det här ska det sägas att man i rapporten visar att det under fjolåret betalats tillbaka nästan 11 miljarder kronor av studielån. 878 miljoner är de pengar som inte betalats tillbaka av de som krävts tillbaka. Merparten pga att många behövt nyttja sociala skyddsnät och inte alls varit i stånd att betala av på studieskulderna. Totalt är det över 180 miljarder kronor av studieskulder och presumtiva kronor för framtida återbetalning.

Nej. 98 miljoner kronor extra om året (eller 62 som de kalkylerar med när systemet uppnått jämvikt) är förstås inga svindlande summor i sammanhanget, även om det förstås vore ofantligt korkat att inte håva in dem om möjlighet fanns. Det här måste främst handla om en principsak, om vår likhet inför lagen. Om att täta till kryphål i paragraferna. Att försöka sätta fast bedragare på det här sättet ser jag som en väldigt ofarlig väg att gå och bör inte åsamka några som helst ekonomiska skador för ”den hederlige studenten”.

Studielön – är det möjligt?

Fast inkomst ja. Kanske borde studielånen stöpas om till studielöner? Där kan vi verkligen snacka om att myndigheterna har chans till ansvarsutkrävande. Istället för att skriva under en återbetalningsförsäkran så skriver man under något som kan liknas vid ett anställningskontrakt. Man låter studiemedlen utgöra betalningen man får för att man utför ett arbete – studerar – och rimligt bör då också vara att man gör det man utlovat för att få de där pengarna, precis som en lokalvårdare förväntas hålla en lokal ren eller en arkitekt förväntas rita de hus han/hon betalats för att göra. Så fungerar det ju faktiskt redan idag. Studiemedlet dras in om studenten inte uppfyller det krav på poängplockande som utfärdats av CSN.

Jag och alla andra förstår förstås vad det här betyder. Kraftigt ökade offentliga utgifter. Kraftigt ökade offentliga utgifter leder oundvikligen till kraftigt höjda skatter. Men vänta lite. Låt oss titta lite på vad det skulle kosta. Studiemedlet uppgår (eller för att vara mer cynisk: nedgår) idag till 8 140 kr per fyra veckor, varav 5 444 kr lån och 2 696 kr bidrag. Allt det här finansieras förstås offentligt. Låt oss då först plocka bort lånedelen. Det kommer leda till en ytterst temporär skattesänkning (jag varken vet hur mycket av skatterna som går till studielån i dagsläget, inte kan eller orkar jag heller räkna på hur mycket det skulle bli per person om de betalades tillbaka). Sedan så tar vi och höjer bidragsdelen med 10 400 kr (summan är inte tagen ur luften utan uppjusterar beloppet till miniminivån, fråga migrationsverket), vilket då är att betrakta som ”käftsmällen” på de förvärvsarbetande. Enkelt räknat så finns det ca 300 000 studenter i Sverige. Vi kan fortsätta räkna enkelt och säga att en genomsnittlig student studerar ca 40 veckor om året. Det innebär ökade offentliga utgifter på 104 000 * 300 000 = 31,2 miljarder kronor om året. Jag gillar att räkna enkelt så jag slår ut de genomsnittliga skatteutgifterna per person trots att jag vet att inte alla betalar skatt och att skatteskalan inte är plan. Detta innebär i sin tur ca 3500 kronor per person och år, följaktligen blir det då knappt 300 spänn per person och månad. Då ska man dessutom komma ihåg att skatten först sänkts något genom borttagande av studielånen. Kom igen, istället för den där extra t-tröjan!

Nej. I nuläget är det där mest utopier, men om man ser krasst på det: ska vi jämställa studenter med löntagare så är det den här vägen vi så småningom måste vandra. Alla kommer att förlora på en sådan deal utom den enskilda studenten. Problemet är att det just är den enskilda studenten som, gång efter annan, hamnar i kläm när det tvistas med CSN.